Inte din pappas IT-innovation!

Inte din fars IT-innovationer! av Brian Kelly | 15 maj 2009 | Web2.0 | 6 kommentarer Igår föreslog en ledarkolumn i The Guardian att den rådande globala ekonomiska krisen är “Inte din fars recession”. Istället för att bara vara den senaste nedgången i en ekonomisk cykel som har funnits hos oss sedan 1945, anser ledarskribenten att denna recession är mycket annorlunda än de vi (och våra föräldrar) har upplevt tidigare. Samma dag bjuder Andy Powell in oss på eFoundations blogg att överväga universitets roll i en Web 2.0-värld? Andy anser att Committee of Inquiry into the Changing Learner Experience (CLEX) rapport om “Higher Education in a Web 2.0 World” borde ha försökt ta itu med frågan “vilken roll har universitet i en Web 2.0-värld?” snarare än “hur använder universitet bäst Web 2.0 för att förbättra sin nuvarande praktik?” På liknande sätt anser Andy att den nyligen hållna CILIP2 Open Session missade en möjlighet att ta upp den grundläggande frågan “Vilken roll har en organisation som CILIP i en Web 2.0-värld?” och istället diskuterade den mycket säkrare frågan “hur bör CILIP använda Web 2.0 för att engagera sina medlemmar?”. Andys inlägg avslutas med att föreslå att “om Web 2.0 förändrar allt, ser [han] ingen anledning till att det inte skulle gälla lika mycket för yrkesorganisationer och universitet som för bokhandlare på hög gatan”. Eller med andra ord, det handlar inte bara om att ibland långsamma institutioner till slut accepterar vikten av de IT-innovationer som early adopters har pratat om – och använt – under en tid nu. Snarare behöver vi inte bara utveckla de “bästa praxis för institutionellt engagemang (eller inte) med Web 2.0” som jag föreslår. Detta behöver göras (och jag är mycket glad över att CLEX-rapporten och CILIP-gemenskapen verkar ha accepterat detta) – men vi behöver också noggrant granska de roller som våra institutioner traditionellt har spelat och de tjänster de har tillhandahållit och ifrågasätta om dessa fortfarande behövs. På en nivå behöver stödtjänster i våra institutioner ifrågasätta sina traditionella roller. Finns det till exempel ett behov för IT-serviceavdelningar att fortsätta tillhandahålla och vara värd för vanliga tjänster som e-post. I sin blogg har Chris Sexton, Director of Corporate Information and Computing Services vid University of Sheffield och ordförande för UCISA, beskrivit förslag att flytta sin e-posttjänst för studenter till Google – och kommentarerna från användarna på hennes blogg verkar mycket positiva. Och hur bör akademiska bibliotek svara på det breda utbudet av informationskällor som finns “där ute”. Det traditionella tillvägagångssättet har varit att säkerställa att informationskompetens gör att användare kan skilja mellan kvalitetskontrollerade informationskällor, såsom akademiska tidskrifter, och allmänt använda tjänster som Wikipedia som inte erbjuder sådana hanterade metoder för kvalitet. Men eftersom vi nyligen har upptäckt att förlag av forskningstidskrifter som Elsevier publicerar falska akademiska publikationer, verkar det som om sådana traditionella föreställningar redan är ifrågasättbara. Förutom tillhandahållandet av tjänster som e-post behöver vi också ifrågasätta om det är önskvärt för institutioner att tillhandahålla e-postadresser för personal och studenter. Eftersom e-post används för att autentisera registrering och efterföljande ändringar för många Web 2.0-tjänster, vad händer när människor lämnar institutionen och därmed inte längre kan använda sin e-postadress? Vore det inte klokt för institutioner att råda studenter på kortkurser och personal på korttidskontrakt att använda ett e-postkonto som fortfarande kan användas när de lämnar om de vill använda Web 2.0-tjänster, vare sig för sociala eller akademiska ändamål? Och i så fall, hur kort är en kortkurs? En diploma, som varar några månader? En 1-årig MSc? Eller en 3-årig grundutbildning? Detta är en del av en bredare diskussion om identitet i en Web 2.0-värld, och fokus för ett annat inlägg på eFoundations blogg. “Identitet i en Web 2.0-värld är inte institutionscentrerad” argumenterar Andy, en åsikt som starkt stöds av Paul Miller. Joss Winn utforskar dessa frågor mer på djupet i ett blogginlägg med titeln “The user is in control” där han beskriver en skiss som erkänner att “Universitetsstudenter är minst 18 år gamla och har tillbringat många år med att omedvetet ackumulera eller medvetet utveckla en digital identitet” och i allt högre grad kommer att ifrågasätta och motsätta sig idén att institutionen kommer att påtvinga en ny digital identitet. Vad är då “rollen för universitet i en Web 2.0-värld?” för att återvända till Andys fråga? Och kommer en kombination av den fortsatta ekonomiska recessionen, möjliga konsekvenser av global uppvärmning och tillgängligheten av Open Educational Resources att den traditionella högre utbildningsinstitutionen har en framtid? Och om du påpekar misslyckandet för UK eUniversity (se The Real Story Behind the Failure of U.K. eUniversity – PDF) för att argumentera för en fortsättning av status quo, kommer jag att föreslå att det ger en värdefull lärandeupplevelse, som illustrerar några av de sätt att närma sig radikal transformation av sektorn som vi nu vet att undvika. Web 2.0 är inte bara den senaste i en serie IT-utvecklingar (allt från stordatorer, minidatorer, arbetsstationer, fristående datorer, datorer i ett LAN, datorer med Internet- och webbåtkomst till dagens mobila enheter) som institutioner framgångsrikt har absorberat och integrerat i mainstream, känner jag. Det är inte din fars IT-innovationer – det är något mycket mer radikalt. Och om du förnekar detta, beter du dig inte då på ett liknande sätt som musikindustrin, som vägrade erkänna att utvecklingar som Internet, mobila musikspelare och P2P-nätverk i grunden förändrade hur industrin behövde verka? Eller är detta ett tongue-in-cheek-inlägg, som jag med glädje kommer att ta avstånd från om några år? Ärligt talat, jag vet inte. Vad tycker du? 6 kommentarer Nicole Harris den 15 maj 2009 kl. 10:00 Jag tycker att frågan “hur mycket bör institutioner vara i verksamheten med att tillhandahålla identiteter för sina användare?” är fascinerande. Också, hur viktig är den tillhörigheten för användaren? Detta kan ses i offentliga uttalanden om identitet – det faktum att jag är kopplad till JISC i min e-postadress är viktigt…är det för ? Det är också viktigt i privata, säkra uttryck för identitet – min scoped affiliation av från JISC Executive är det enda sättet jag kan få tillgång till vissa resurser…i denna mening är tillhörighet oundviklig och nödvändig. Det är den eviga frågan om autentisering och auktorisation som separata processer. Det verkliga problemet är att hitta ett sätt för en institution att effektivt förmedla en användarcentrerad identitet för att lägga till tillhörighetsinformation när det krävs…och även återkalla den när den inte längre är lämplig. Det vore en magisk kula. Alternativt måste vi tänka på sammanhängande sätt för kontolänkning eller den mindre tillfredsställande metoden att skicka användarcentrerade ID:n som ett attribut inom den institutionscentrerade modellen.